Det kastades sten och det rann blod

Häromkvällen lyssnade jag på SVT Nyheter via min app, det handlade om en tonåring. Han berättade om när han omringats av ett yngre gäng. De hade ställt sig runtomkring honom på tåget och plockat av honom värdesaker och hotat honom. Killen hade nu, ett bra tag efteråt, psykiska men av händelsen.
Sådant gör mig både ledsen och framför allt arg.
Det var senare den kvällen som minnestrådar plockade fram en sann historia från mitt personliga arkiv och hastigt jagade bort mitt sömnbehov. Till och med mitt i natten vaknade jag och funderade vidare på episoden från slutet av sextiotalet.

Troligen hände det när jag precis bytt skola och börjat fjärde klass. Vid det här tillfället lirade jag landhockey utanför en klasskompis hus. Några av mina gatukompisar var också med och spelade. Antagligen var det yngre grabbar. För annars hade det garanterat blivit ett annat scenario.
Alla ”kids” bodde på stadsdelen Gustafsfält. Men vi från Svängen befann oss på andra sidan ”grusgången”, på en gata som hette Sjögången. Kanske störde det ett gäng grabbar som bodde på gatan som vi befann oss på. Ett par av dem var även från parallellgatan Äringsvägen. En handfull tuffa grabbar som var ett till två år äldre än jag. Snabbt slöt skaran upp runt spelplanen. Inte för att njuta av sportens spänning.
Jag minns inga ord. Dumt att skriva dit några. Troligtvis rörde det sig om en klick äldre grabbar som otroligt djärvt stortrivdes med att mucka gräl med yngre. Från ingenting började de hota och göra utfall. Vi fick inte vara i deras ”sandlåda”. Trots att min klasskompis bodde i huset bredvid ena målet.
De yngsta sprang snabbt mot säkerheten ”grusgången”. Den själv-utnämnda storledaren var en kille som kallades Classe. Det var hans stämband som styrde ordkriget. Mitt fotominne är mest intakt. Därför kan jag se den svartvita sextiotalsfilmen framför mig. Tupparna är äldre och fler än vi kycklingar. Snabbt triggar Classe igång några småpåvar. Störst till växten är Pål. Tuffingarna är självklart inte nöjda med att jag och Björn inte blivit så skraja att vi sprungit hem.
Nivån höjs och det kastas föremål mot duon från en annan del av staden. Äventyret var planerat i förväg. Jag inser i efterhand att de hade fickorna fulla. En naiv kort sekvens trodde jag bara det handlade om nypon?
Vi tog succesivt korta steg baklänges. Själv var jag inombords självsäker och visste att jag på en nanosekund skulle kunna vända mig om och på några sekunder skapa en rejäl lucka, som aldrig skulle kunna täppas till igen.  
Jag höll ögonkontakt med långe Pål och noterade att hans högra hand höjdes och armen drogs tillbaka. I min naiva värld tog jag gesten som ett tomt hot.  
Den stora oskyldiga stenen träffade min lika oskyldiga panna och det började snabbt rinna ner en stril av blod. En röd vätska som jag inte kunde stoppa med en handlov. Pål kunde heller inte ta tillbaka kastet. Gjort är gjort.
Klungan kom av sig och försvann ur min syn. Hade det varit idag hade mobilerna varit upp i luften och snart hade bilderna setts av åtskilliga tusentals personer som sedan glatt delat med sig av dagens underhållning. Då spelade det ingen roll vilken gata eller land de befann sig på och i.
Allt var surrealistiskt. Upplevdes som det inte hände i verkligheten. Jag som nyss varit hemligt stolt över den slitna tennisbollens placering i klykan. Då när jag lirade på hemmaplan. Motspelarna var inga fiender. Vi var bara uppdelade i två lag. En stund senare skulle vi säkert byta lagkompisar.

Det kom inga tårar. Inte då. Inte senare. Jag var självklart i chockfasen under hemfärden. Samtidigt hade pojken inom mig samlat på sig en hel del rutin av det hårda livet. Det var faktiskt ett under att jag över huvud taget levde. Jag hade mycket att tacka Gud för.

Både pappa och mamma var hemma när jag kom hem med rinnande blod från såret i pannan. Det tog inte lång stund för dem att ringa till två bekanta, som bodde på Äringsvägen. Snabbt fick mina föräldrar numret till familjen som hade en Pål i hushållet.
Pappa ringde. Mamman som svarade gick med på att de hade en son som hette Pål. Minsta sonen var dock den snällaste grabben i världen. ”Pål kan det absolut inte vara. Han skulle aldrig tänka tanken ens att kasta en farlig STEN mot en människa.”
Mer minns jag inte från det samtalet. Men jag minns det speciella ljudet, när jag syddes på akuten på sjukhuset. Eftersom jag hade fått bedövning gjorde det inte speciellt ont. Kommer inte ihåg om det var någon tjej i klassen som tyckte extra synd om mig nästa morgon i skolan. 😉 Många måste frågat. På den tiden gick det inte att komma in i klassrummet med en mössa eller keps.
Naturligtvis dök det aldrig upp något förlåt från Pål. Jag tror i efterhand att hans mamma hade relativt rätt. Antagligen drogs han med av Classes peptalk. Bo Petersson var däremot en elefant. Jag glömde aldrig helt incidenten. Den lades i ett rum i mitt minnesskafferi.
Nu sitter jag här och inser att jag borde passat på att fråga honom ett par saker, när jag såg honom många år senare.
Jag vet inte om Pål valde någon skollinje efter nian. Han gick i alla fall inte någon årskurs över mig på Sannarpsgymnasiet. Säkert såg jag honom någon gång när jag cyklade längs Äringsvägen. Stenkastning fanns inte heller på programmet någonstans inom Halmstadsidrotten. Så vi sågs definitivt inte i idrottssammanhang. I biosalonger som jag ofta besökte möttes vi inte heller. Där var det möjligtvis bara mjuka popcorn som kastades.
Som du läste ovanför förstår du att jag ändå råkat på honom ett par gånger, långt senare. Då på samma plats. Stora Torget i Halmstad.
Pål stod bakom ett torgstånd på onsdagar och lördagar. Antagligen var jag för blyg eller väluppfostrad för att inleda en konversation. Men i nutid boende endast två stenkast från Råå leker jag med tanken.
Först borde jag ha bett om att få ett par liter jordgubbar som ”plåster på såret”. Frågat om de röda bären fraktats från Stenkusten på Gotland. En stund senare undrat med min sammetsröst om han fortsatt genom åren att kasta sten på oskyldiga människor som störde hans värld. 
Sanningen var mer åt andra hållet. Jag såg honom som en ”looser” och tyckte synd om honom. Det var som om jag hunnit och vuxit längre på livets resa. På flera olika sätt och områden.
Kanske var det inbillning, men jag tyckte att han flackade med blicken när han lämnade tillbaka växeln. Han såg mig definitivt inte i ögonen.

Efterord: Som alltid när det gäller kåserier svarar jag eventuella kommentarer med en symbol.

Små vårtecken på hemmaplan

Solveigs påsklov kom tidigare än under Gotlandsåren. Men de är alltid lika uppskattade. Den här gången av en del nya orsaker. Vid detta fototagande var vi på väg till ett fik på det stora stråket genom Råå. Tyvärr var stället stängt denna onsdag före påsk.
Vad lugnt det verkar. Det var mer rörelse efter lunch, när vi istället för bil valde att cykla hit. Vilken motvind vi hade längs havet. Så fort vi nådde villorna på Råå vek vi av från kusten för att få ”huslä”.
Desto häftigare var det senare att ”rulla” hemåt. Trots mängder av böcker från bibblan som last, var det som att ha en motor på ryggen. Nästan så jag fick bromsa för att inte missa fullt ut att njuta av Ven, Danmark och havet som alltid drar i mig.

På hemmaplan blev det dagliga promenader och cyklingar. Jag har hittat en supersnabb sträcka ner till havet, där bilar inte får rulla. Jag hade vunnit lätt dit om jag tävlat mot Solveig och ”Den lilla blå”. När det blir varmare i luften ska jag i min ensamhet ta med fika dit. Precis som jag gjorde i Visby under flera ensamförmiddagar. ”Den gamle och havet” måste mötas då och då. ❤
Vad såg jag för några egna vårtecken när Solveig höll på med sitt macro-objektiv?

Visst håller du med mig om att detta rör sig om en typisk ståtlig vårälg? 😉

Vad mycket som är igång i naturen just nu. Det känns personligen som jag uppskattar det mer och mer för varje säsong. Hade jag fått välja hade jag gärna bromsat takten, så jag hann njuta extra mycket. För ibland går det för tok fort.
I verkliga livet är mina önskningar åt det andra hållet. Där vill jag att pusselbitarna snabbt ska dyka upp, som en skänk från himlen och mjukt foga sig samman till en efterlängtad helhetsbild.
Jag vill alltid börja med ramen. Då blir allt stadigare & stabilare. Jag ser flera likheter mot det som står i min femårsdagbok förra året, när jag då började i en ny oskriven bok. Nu är det mer intressant att skriva efter jag först läst förra årets text. Bäst gillar jag ändå att leva under dagböckernas femte år. Vad mycket vi glömt.
Idag är jag gräsänkling igen under ”vardagsdagarna”. Det tycks bli en regnig tisdag. Därför tog jag i morse upp kontakten med Sofia. Hon verkar ha saknat mig där uppe i Björkarnas stad.
Jag svarar eventuella kommentarer med en symbol. Det återstår en hel del pappersarbete som det börjar bli bråttom med. Tråkiga saker är lättare att skjuta upp/flytta framför sig.
Var rädd om dig. ❤

Unnar oss blommor

Dagens blogginlägg består av makrobilder, som jag tror Solveig tog i slutet av januari. Alla foton tagna inomhus.

Min älskade hustru brukar säga att man får vad man betalar för. Jag måste instämma i den frasen.

Vi har under många år unnat oss att inomhus ha olika sorters blommor under aktuell säsong. Ofta försöker jag se det vackra i vardagen, som just nu utanför mitt fönster är grå, dyster, regnig och mycket mer.

Vår lägenhet är en av väldigt få på markplan, som har fri insyn på dagarna. Otaliga medmänniskor har tittat in, stannat till och spanat in från den smala trottoaren. Givetvis oftast under första tiden. Först av orsaken nyfikenhet. Nu förhoppningsvis mer av att njuta av…

orkidén som lever farligt när det manliga inslaget i lyan drar ner persiennen på kvällen. Måste erkänna att det hände några olyckor i början. 😉 Numera har jag blivit bättre på att handskas med trångheten, som finns överallt bland de 55 kvm. Bo på liten yta (kunde varit en häftig och kul rubrik i ett annat inlägg).
Vi har alltid varit driftiga på att anpassa oss. Annars har vi snabbt i vårt gemensamma liv försökt göra något åt situationen. Den här gången gäller andra spelregler, där termen tålamod ofta kommer i fokus.

Jag svarar med en symbol – om det dyker upp några trevliga kommentarer. ❤

Du måste läsa den här…

Bosse! Du måste läsa den här boken, sa Solveig till mig när hon kom hem från bokrean.

Hon hade såklart rätt. Det var verkligen en bokpärla. ❤ För mig känns den definitivt inte bara som en briljant barnbok. Visst förstår jag att den är utmärkt som högläsningsbok i skolan, förskolan och framför allt på hemmaplan. Tänk att vara nära sina egna kids och tillsammans upptäcka de små detaljerna. Ni som har barnbarn har flera högtidsstunder framför er. Dessutom perfekt att på ett lekfullt sätt berätta storyn om Neil Armstrong och annat spännande som det tävlades om på den tiden och fortfarande gör. Numera kanske på högre nivåer.
Människor i alla åldrar borde ha behållning av en härlig stunds avkoppling med ”Armstrong – Den första musen på månen.”

Här får du info om mannen bakom pennan. Detta är Kuhlmanns tredje utgivna bok. Jag tror allt att vi får köpa de två andra också. 🙂

Jag lägger bara in ett bildsmakprov i inlägget.
Ett mycket bra upplägg av olika ingredienser för alla åldrar. Kul att han på slutet har med sig själv, där han sitter med ryggen mot oss betraktare. Jag går igång på den här mixen av en ljuvlig humor, små och stora detaljer och gratis historiekunskaper på köpet. Tack älskade fru för boktipset och att boken numera finns i ”vår egen bokhylla”.
Betyg: 🙂 🙂 🙂 🙂 🙂 (Full pott med ord.)

”Sista minuten”

Sex och en halv månad har ”Den lilla blå” stått parkerad här på innegården. Säkert har han haft flera fasta kompisar som han berättat om sina äventyr på Gotland och Österlen.

”Nu är det slut på gamla tider…”

Sjuan ska inte rivas (Som kåken i 34:an), men någon annan får pröjsa 450 kr i månaden för att stå här. Antagligen tjurade ”Den lilla blå” igår trots att den fick ett extra dygn tack vare skottdagen. För när Solveig kom hem med bussen sa han inte ett knyst. Vi fick ta till el-chockar för att tvinga honom att låta igen. Därför blev det en längre tur söder ut för att värma upp hans stämband. Riktigt mysigt i solsken trots en intensiv trafik. Det var första gången som vi tog en liten titt på Glumslöv. Vi ville inte stänga av motorn utan spejade från bilfönstret. Den vitkalkade kyrkan med trappstegsgavlar ska vi försöka hinna med att göra ett blogginlägg om.

Här har ”Den lilla blå” sovit gratis i natt. Jag kan se honom från två av våra fönster. Du kan däremot inte se våra fönster. Den asfalterade bilvägen runt vårt område är som ett stort U. Få sätter sin bil just här. Sedan finns det tre sidor där det kan bli tajt när alla är hemma. Jag tror ”Den lilla blå” kommer att få många nya kompisar. Vi kommer att testa olika möjligheter. När bilen är full med mat backar vi såklart fram till vår ytterdörr som vanligt.

Länge sedan sist

Ord som berör mig; 27

Recept för en lyckad dag

En kopp vänliga ord:
Två rågade koppar förståelse
Tre teskedar tid och tålamod
En nypa varm personlighet
En liter humor

Tillberedning:
Mät orden noga, tillsätt den rågade förståelsen. Använd god tid och glöm ej tålamodet. Blandas på elden med den varma personligheten, men får ej kokas. Håll temperaturen låg och ha alltid humorn till hands. Servera med livets krydda och i individuella doser.

Fotnot:
Jag hittade ett A4 papper med den tänkvärda texten och letade efter den dammiga vägen tillbaks till den gamla bloggen. OJ! Vad dammig vägen var. Ett tag var jag rädd för att inte hitta den. Tänk med nyskrivna kåserier inom olika gebit jag skulle kunna lägga in här. Tror varken jag har tid eller… 😉


Inlägg till mig själv

Jag har insett att 2023 kommer att bli ett speciellt år. Vi små människor kan planera och påta med allt möjligt. Det är först i efterhand som vi vet hur ”gårdagen” blev. Min egen medicin är att försöka hitta ljuset i tunneln. Andningshålen är alltid a och o för mig. Från ingenstans kom plötsligt en idé som jag bara måste få se i ett blogginlägg. Hoppas Lena Sanders ursäktar mig. ❤

Dopnamn12345678910111213
Alice😀😀😀😀😀😀      
Beda     
Cilla😊😊😊😊😊        
Dolly         
Erica   
Fanny😊😊😊😊😊😊😊😊😊😊😊
Harriet   
Isabelle       
Jennifer    
Kajsa   
Lizette    
Marie😊😊😊😊😊😊😊😊     
Natalie         
Olivia       
Paris😊😊😊😊😊       
Ragna😊😊😊😊😊😊😊😊😊😊😊  
Saga😊😊😊😊😊😊😊     
Tova😊😊😊😊😊        
Ulrica😊😊😊😊😊😊😊😊    
Vanja   
Ylva         
Åse😊            

Only testing. Jag svarar inte på frågor. Ville bara se hur det ser ut på en bloggsida.

Det här bådar gott

Precis vad jag behövde i händerna, i lässtolen Frank. En lyckad första del i en ny bokserie med namnet Askerserien. Redan en kort bit in boken fick jag den speciella kriminalinspektören Leonore Asker som personlig favorit. För mig började det även ”dofta” en aning J Adler när han var som bäst med det udda källargänget. Här handlar det om förlorade själar som förpassats, av olika skäl, ner till Malmös polishus källare. Mycket intressant att lära mig om ämnet expeditioner i nedlagda fabriker, övergivna hus, glömda platser m.m. Häftigt med grottregn. Luftfuktigheten bildar synliga droppar i luften. Det hade jag också velat fotografera. Antagligen hade jag inte vågat bege mig in i ett sådant nedre äventyr. Jag vill gärna ha en säker returbiljett.

Här är Anders de la Motte tillbaks som ensamförfattare med en lovande start. Minns hur jag njöt av första delen av Årstidskvartetten. Därför är jag förväntansfull inför Slutet på sommaren som ska visas som Tv-serie under 2023.

Ps.
Jag är mer än fullt sysselsatt med olika mer eller mindre hemliga projekt och svarar med en symbol. Jag fick i alla fall till årets första blogginlägg. 😉

Inbjudan till ABC på GOTLANDUPPOCHNER

Vilken gränd ser du på fotot?
A. SKOGRÄND
B. FISKARGRÄND
C. ELEFANTGRÄND

Tid, regler och mål:
Varje novemberkväll mellan 18:00-22:00.
Start framför berget Rebmevon (222 meter). De som tagit sig upp är i mål och får heja på de andra.
Du svarar med ett A, B eller C. Var femte fråga kan ha fyra alternativ.
6 st Skrap-Kryss ligger i potten: De tre på pallen, plats 6, plats 13 och lott till den som lyckades klättra högst en kväll. 
Jag skriver ditt förnamn eller alias och första bokstaven i ditt efternamn, om fler tilltalas med samma förnamn. Mer info har du om du trycker nedanför på länken till ”rätt blogg”.

Välkommen till https://gotlanduppochner.com/2022/10/28/inbjudan-till-abc-pa-gotlanduppochner/